Ledare Nyan & Replik

Så var det den 22/3 dags för mer debatt i Nyan.

En förkortad version av Femtio nyanser av rasism kom äntligen in, och i samma tidning en ledare av ledarskribenten Jonas Bladh under rubriken Finns inte debatten - eller döljs den i osakligheter?

Saxat ut insändaren:

"Finns det verkligen ingen debatt om flyktingmottagande?

På insändarplats i dagens tidning skriver Stephan Toivonen om flyktingmottagande. Han menar att det finns många olika sorters kritiker, och att man inte kan kalla dem alla för rasister. Självklart har Toivonen rätt.

Han har också rätt i att debatten i frågan allt för ofta blir hätsk, spårar ur och innehåller mycket osakligheter.

Det är dessutom en debatt som är värd att föras på ett sansat, sakligt och initierat sätt. Det är bra att Mariehamns stadsfullmäktige enhälligt sade ja till att staden ska ta emot flyktingar de närmsta åren. Åland och Finland borde göra mer för alla de som drabbas av krig, svält och diktatur."

"Däremot tappar Toivonen bort sig på andra ställen i sin insändare. Dels presenterar han en sorts ”guilty by association”-pedagogik (skuld genom sammankoppling) när han vill skrämma inför tanken på att Åland skulle ge en fristad till ett antal syriska flyktingar. Genom att leverera statistik (utan vidare bakgrund) om våldtäkter utförda av irakier i Finland låter han läsaren förstå att det skulle bli en smärre våldtäktsepidemi på Åland om syrier kom hit. Däremot förklarar han inte varför det är en naturlag att syrier som flyr krig och till Finland inflyttade irakier bör behandlas på samma sätt.

Anledningen till att Toivonen inte förklarar detta är enkel: det vore rasism. För att resonemanget ska hålla måste grupperna kopplas ihop, genom religion eller folkslag. Och att göra det antagandet, och peka ut en grupp på det sättet som mer benägna att begå brott är rasistiskt. Därför låter Toivonen läsaren göra det antagandet.

Den här metoden, med halvsanningar, insinuationer och fördomar, dominerar tyvärr debatten kring flyktingmottagande. Det är ett enkelt och populistiskt sätt att debattera. Man spelar på rädslan för det okända, för förändring. Sällan håller dock faktaunderlaget för närmare granskning.

Stephan Toivonen avslutar sin insändare med det argument som blivit till ett mantra för bland andra Sverigedemokraterna i Sverige: man får inte debattera invandring och flyktingmottagande.

Ett påstående som är lika osant som löjeväckande. För alla som följt den offentliga debatten på Åland, i Finland, i Sverige eller snart sagt vilket annat land som helst i västvärlden framstår med all önskvärd tydlighet att så inte är fallet. Överallt diskuteras flyktingmottagande, invandring och integration. I tidningar, i parlament och i sociala medier.

Däremot håller debattnivån allt för ofta, som sagt, allt för låg nivå. Även detta ger Toivonen ett exempel på när han avslutar sin insändare. Han skriver:

”Kan Åland få sin egen ABB, liksom Norge? Ja. Hur? Enklast genom att strypa debatten och göra alla unga invandringskritiker frustrerade. Tidningarna har ansvaret.”

Det är alltså tidningarna i Norge som bär ansvaret för att ha gjort Anders Behring Breivik till det senaste decenniets värsta terrorist i Europa? Anser Toivonen rent av att det var rättfärdigat för Breivik att döda 78 personer för att någon tidning har refuserat insändare?

Debatten kring flyktingmottagande måste föras, folks rädslor tas på allvar. Men det görs genom en renhårig debatt från alla sidor."

Repliken blev följande: 

Jag håller med Jonas Bladh om att det behövs en debatt om flyktingmottagandet.

Såg en artikel om att det finns 51.000.000 flyktingar i världen. Då är det viktigt att vi även på Åland diskuterar vad vi kan göra.

Det verkar dock svårt att föra en debatt eftersom ”vanliga” regler inte tycks gälla. Jag brukar ofta ha min utgångspunkt i ekonomi och kostnader. Så även i min första insändare i flyktingproblematiken.

Jag har lyfter fram frågeställningar, försöker få reda på kostnader och risker med flyktingmottagning. Och jag har, min vana trogen, även några konkreta exempel för att karikera / förtydliga frågeställningarna.

Jag har blivit förvånad av resultaten.

Andra må kalla mig vad de vill, och de må lägga vilka utgångstankar de vill på mig, men jag försöker enbart, som vanligt, att hitta någonslags ”sanning”.

Eftersom man från Stadens sida poängterade att staten skulle betala för allt, så konkretiserade jag risken med att beskriva en hemvändande IS-krigare i Vikingterminalen, för att i följande mening skriva: ”Betalar Staten då också?”

Ibland kanske min satir inte passar in, men den risken tar jag. Bladh exemplifierade detta med min fråga om Åland kan få sin egen ABB och frågade om jag rent av anser att det rättfärdigade Breivik om någon tidning hade refuserat hans insändare. Mitt svar är ett entydigt NEJ.

Däremot håller jag inte med om att det skulle vara så lätt att debattera flyktingfrågor på Åland. Den sk lång tråden på Åland Ekonomi med 650 kommentarer visade kanske vilket uppdämt behov det finns.

Min insändare ”50 nyanser av ”rasism” ” tog 12 dagar att komma i tidningen. En handfull mail och två samtal. I ditt första mail talade du om ”lögner”, men efter att jag sänt några länkar, så fick ”lögnerna” bli kvar. Igges replik kom in dagen efter.

JB skriver att det finns en rädsla i samhället för det nya, det okända och att den måste politikerna också ta på allvar. Det håller jag med om, och anser även att det är en paradox att Åland, som fått garantier för att bevara svenska språket och kulturen väljer att aktivt ta in personer med andra språk, annan kultur och annan religion. Varför inte hjälpa närmare via Emmaüs , FN och andra organisationer?

JB anser dock att jag tappar bort mig i några ställen i insändaren Det gäller min nyans om våldsbrott och utlänningar. JB talar om ”våldtäktsepidemi” och nämner senare att faktaunderlag sällan håller för vidare granskning.

Låt mig därför förklara mitt tankesätt, så att vi kan föra en diskussion.

I den ”långa tråden” på Fb halkade vi in på våldtäkter och jag försökte beräkna risken. Hade sett en artikel i Hbl, där man skrev att över 30% av våldtäkterna begicks av utlänningar och att irakierna var 0,1% av befolkningen men stod för 5% av de uppklarade våldtäkterna. I en annan artikel framgick att överrisken var 53ggr.

Jag uppskattade att Åland kunde få en population om ca 300 syrier när programmet är klart för hela Åland.

I Finland sker 16,8 våldtäkter bland 100.000 innevånare och 300 begår då 0,05 våldtäkter/år. Men 300 ”irakier i Finland” begår 2,7 enligt statistikcentralen. Men jag vill ha en ”prognos” över syrier. Kan jag ta samma uppgifter? Jag vet att varken Syrien eller Irak är några gamla nationer. De bildades efter första världskriget, då Frankrike och England delade upp sina kolonier. Herrarna Sykes och Picot drog gränser utan att bry sig om stammar, religioner etc. Då kan det vara ganska rimligt att risken för personer från Syrien kan vara lika stor som för personer från Irak. De har liknande bakgrund, är kvotflyktingar och integrationsprogrammet är ju likadant.

Så den bästa modell, som jag hittat, är då att antalet våldtäkter ökar med 2,7/år eller 18 extra våldtäkter under de inledande tolv åren och sedan 36 under de följande. Rent statistiskt bör det då även förekomma ca 80 våldtäktsförsök under denna period.

Jag tycker detta är skrämmande, men kritikerna hävdar bara att jag räknat fel, utan att förklara närmare.

Borde inte den som vill ändra samhället komma med säkra kalkyler över vad som händer när det gäller kostnader, risker för våldtäkter osv?

Senare granskade jag även andelen utlänningar (ej Fin-Sve) bland de våldtäktsdömda på Åland. De var 80%. Det tyder ju på att integreringen så här långt har varit ännu sämre än på fastlandet.

Det finns ett antal ”högriskländer” när det gäller våldtäkter och när det gäller IS-terrorism. Vissa har båda riskerna, bl.a. Syrien. Vad jag förstod från fullmäktigemötet i MH, så är det just flyktingar från Syrien som är det mest aktuella.

Då 25% av riksdagskandidaterna vill minska flyktinginvandringen med hänvisning till terrorrisken, så kan man ju undra varför denna diskussion förs så marginellt på Åland?

Debatten kring flyktingmottagande måste föras, folks rädslor tas på allvar. Jag och kanske även Bladh vill ju ha fakta i debatten. Kanske det kunde vara på sin plats att fråga läsarna i en enkät eller stadsborna via ett utskick följande:

”Vill du att Mariehamns stad skall ta emot flyktingar från Syrien, Irak, Afganistan, Somalia eller Libyen?”

OCH Blads svar direkt efter:

Svar: Toivonen fortsätter med sin sifferexcersis, men fortfarande finns det en hel del brister i resonemanget. För det första har Mariehamns stad beslutat att ta emot 20 kvotflyktingar i ett första läge, därefter 15 personer i fyra intervaller fram till 2027. Det utgör 80 personer. Toivonen får detta till 300. När det gäller våldtäktsstatistiken i Finland bör den kompletteras med bakgrundsinformation, det är här jag tycker att uträkningen brister. Hur många personer handlar det om? Var har våldtäkterna utförts? Vi vet att de allra flesta våldtäkter utförs i hemmet i nära relationer, inte ”på stan”. Inte sällan döms samma våldtäktsman för flera våldtäkter mot samma offer. Hur detta spelar in i Toivonens statistik vet inte.

Skulle vi tillämpa samma tankesätt som Toivonen gör gällande våldtäkter när det gäller terrorhotet borde vi vara rädda för norrmän. Det var en norrman som utförde det värsta terrordådet i Västeuropa det senaste decenniet, med 78 dödsoffer. Men så dumma är vi förstås inte att vi därför stänger gränserna mot Norge.

Fler människor är på flykt i världen än någonsin efter andra världskriget. Vi kan, och ska hjälpa många av dem på plats genom bistånd. Men alla kan inte skapa sig nya liv i flyktingläger, många kommer aldrig att kunna återvända till sina hem. Dem kan och ska vi hjälpa genom att ge dem en fristad och chans till ett nytt liv. Det är vårt moraliska ansvar.

Jonas Bladh

Som jag naturligtvis måste svara på.